Steam installieren
Anmelden
|
Sprache
简体中文 (Vereinfachtes Chinesisch)
繁體中文 (Traditionelles Chinesisch)
日本語 (Japanisch)
한국어 (Koreanisch)
ไทย (Thai)
Български (Bulgarisch)
Čeština (Tschechisch)
Dansk (Dänisch)
English (Englisch)
Español – España (Spanisch – Spanien)
Español – Latinoamérica (Lateinamerikanisches Spanisch)
Ελληνικά (Griechisch)
Français (Französisch)
Italiano (Italienisch)
Bahasa Indonesia (Indonesisch)
Magyar (Ungarisch)
Nederlands (Niederländisch)
Norsk (Norwegisch)
Polski (Polnisch)
Português – Portugal (Portugiesisch – Portugal)
Português – Brasil (Portugiesisch – Brasilien)
Română (Rumänisch)
Русский (Russisch)
Suomi (Finnisch)
Svenska (Schwedisch)
Türkçe (Türkisch)
Tiếng Việt (Vietnamesisch)
Українська (Ukrainisch)
Ein Übersetzungsproblem melden
Terence, den där klumpige spelaren som alltid hade för stora ambitioner och för liten skicklighet, bestämde sig för att testa lyckan mot min bas. Första varningen kom när jag hörde det välbekanta ljudet av sprängladdningar som placerades utanför. Jag kikade försiktigt genom en glugg och såg honom – iförd en halvtrasig rustning, viftandes med ett svärd som om han vore en hjälte ur en dålig fantasyfilm.
Jag bestämde mig för att låta honom fortsätta. Det var som att titta på en tragikomisk teaterföreställning. Nästa drag? Han tog fram en raketkastare. Bra val – om han hade haft rätt ammunition. Hans första skott missade totalt och exploderade mot ett träd 20 meter bort. Det andra? Tja, låt oss bara säga att han inte räknade med att stå för nära när han tryckte av.
Nu var han skadad och stressad, men han gav inte upp. Han började bygga en improviserad ramp för att försöka klättra över min vägg. Jag satt där, med ett brett leende, och väntade. När han äntligen nådde toppen, hörde jag ljudet av min turret som började surra till liv.
Terence hann bara skrika "NEJ!" innan turretens salvor skickade honom tillbaka till marken med en duns. Jag kikade ut och såg hans kropp ligga där, medan hans inventory låg utspritt som en sorglig påminnelse om hans misslyckande.
Som om det inte var nog såg jag sedan en grupp vilda björnar komma lunkande ur skogen, lockade av ljudet. De samlades runt Terences kropp och började äta upp allt han tappat.
Jag log för mig själv och gick tillbaka till min bas. Min loot var säker, min bas intakt, och Terence hade ännu en gång visat varför han aldrig skulle bli någon större hot i Rust.