Instalar Steam
iniciar sesión
|
idioma
简体中文 (Chino simplificado)
繁體中文 (Chino tradicional)
日本語 (Japonés)
한국어 (Coreano)
ไทย (Tailandés)
български (Búlgaro)
Čeština (Checo)
Dansk (Danés)
Deutsch (Alemán)
English (Inglés)
Español - España
Ελληνικά (Griego)
Français (Francés)
Italiano
Bahasa Indonesia (indonesio)
Magyar (Húngaro)
Nederlands (Holandés)
Norsk (Noruego)
Polski (Polaco)
Português (Portugués de Portugal)
Português - Brasil (Portugués - Brasil)
Română (Rumano)
Русский (Ruso)
Suomi (Finés)
Svenska (Sueco)
Türkçe (Turco)
Tiếng Việt (Vietnamita)
Українська (Ucraniano)
Informar de un error de traducción
Neither of DS2's siblings have imagery as haunting as King Vendrick, sitting alone in a dark chamber, reflecting on his fallen kingdom, only to inevitably become a husk that mindlessly paces the room, dragging his sword behind him.
DS2 strikes a tone that's unique to it, and sets it clearly apart from the other games.
On top of that, DS2 probably has the best NG+ system of the game. It actually adds new items and enemies, making it feel like the game has more replayability to it.
. While DS1 technically presents you with a few different paths to start down in the beginning of the game, only one is accessible to new players. DS2 at least presents you with 2 clear paths that any player can start from the beginning, giving more replayability, and a feeling of player agency.
/> フ
| _ _ l
/` ミ_xノ
/ |
/ ヽ ノ
│ | | |
/ ̄| | | |
| ( ̄ヽ__ヽ_)__)
\二つ
När de beger sig norrut upptäcker pilgrimerna sanningen i de gamla orden:
"Elden slocknar och herrarna går utan troner."
När eldlänken är hotad ringer klockan och gräver fram de gamla slaggens herrar från deras gravar...
Aldrich, djupets helgon... Farrons odöda legion, avgrundsvakterna...
Och den tillbakadragna herren över den profanerade huvudstaden,
jätten Yhorm... Bara, i sanning... Herren kommer att överge sina troner...
Och de Otände kommer att resa sig.
Namnlösa, förbannade odöda, olämpliga till och med att vara slagg.
Och så är det, att aska söker glöd.